Chavez en sueco

Genom att utmåla sig själv som revolutionär arvtagare till Bolívar och Castro försöker Venezuelas president Hugo Chávez legitimera sin nära nog totala makt. Han behandlar statens tillgångar som sina egna och har gjort framtidslandet till ett land man lämnar.

Vem är egentligen Hugo Chávez, Venezuelas karismatiske president? Har han, som han påstår, uppfunnit en ”socialism för det tjugoförsta seklet”, samtidigt som Sovjetunionen upplösts? Ska man se honom som en pajas eller som en autentisk folklig ledare? En kommentator som understryker Chávez auktoritära drag är Enrique Krauze i en nyutkommen bok, El poder y el delirio (Makten och storhetsvansinnet, Tusquets, 373 s). Krauze är en av Mexikos mest kända historiker och tidningsmän, specialiserad på mexikanskt 1900-tal och speciellt presidentmakten. Krauze återger kort 1900-talets venezolanska historia, analyserar Chávez år vid makten samt redogör för intervjuer med venezolanska politiker och intellektuella. Hans analys mynnar ut i en bild av en egensinnig ledare som bygger sin makt på olja och retorik och i viss mån våld.

1989 upplevde Caracas en våg av våld och plundring, ”el caracazo”. De styrande blev rädda och alla, från vänster till höger, skyllde på odugliga politiker som förklaring till våldsutbrottet. Detta förakt mot politik har Chávez använt för att erbjuda sig själv som en ersättning för politik, fastän han naturligtvis därmed byggt upp sin egen politiska makt. Den 11–14 april 1992 ledde Chávez ett kuppförsök mot president Carlos Andrés Pérez, en våldshandling som ledde till 400 döda. Chávez fängslades men benådades efter en kort tid. Redan 1994 besökte Chávez under 100 dagar varje hörn av Venezuela och presenterade sig så skickligt som de fattigas försvarare att han som presidentkandidat 1998 vann valet med 56 procent av rösterna.

Chávez tillträdde sitt ämbete i februari 1999, och han satte genast igång med att utöka presidentmakten. Redan första året godkände 92 procent av de röstande förslaget att utarbeta en ny författning. I december samma år godkände 70 procent av de röstande Chávez ”bolivarianska” författning. Oppositionen kan sägas ha bidragit till den uppkomna situationen genom att uppmana till röstbojkott och stötta ett försök att avsätta Chávez. Oppositionen stödde också 2003 en två månader lång strejk vid det statliga oljebolaget PSVSA, en strejk som kom att öka Chávez makt i stället för att minska den. Chávez avskedade 20000 av de anställda vid oljebolaget som på många sätt utgjorde Venezuelas tekniska och ekonomiska elit. Han ökade samtidigt sin egen kontroll över företaget.

Den personkult Chávez byggt upp kring sig, ”hugolatrin”, vilar på medierna. Han framträder ständigt i medierna och har ett eget tv-program, ”Aló, presidente”, där han talar fritt om olika ämnen. Han uppträder i en heroisk pose inför befolkningen, fast han ju inte uträttat något heroiskt. Det enda han gjort och gör är att använda venezolanernas oljeinkomster på ett sådant sätt att det gynnar hans egna politiska ambitioner. Han följer ett tyvärr inte ovanligt latinamerikanskt mönster, nämligen att de styrande behandlar statens tillgångar som om de vore deras egna privata pengar.

2004 utlystes en folkomröstning om presidentens makt som gav Chávez 60 procent av rösterna, och i regionvalen samma år vann hans parti stort. Det första egentliga bakslaget för Chávez kom i december 2007 då venezolanerna med ungefär 2 procents övervikt röstade nej till att ge Chávez praktiskt taget obegränsad makt. Valutslaget förklaras med att många Chávezanhängare inte röstade samt att studenter över hela Venezuela börjat agitera mot Chávez och för demokrati. Det var också viktigt att ett antal nyckelpersoner uppmanade befolkningen att rösta nej, nämligen general Baduel som alltid tidigare stött Chávez, Chávez frånskilda andra hustru Marisabel Rodríguez samt en grupp som brutit sig ur hans parti. Alla dessa varnade för Chávez makthunger.

När det gäller ekonomin har Venezuela sedan länge levt på fördelningen av oljeinkomsterna mer än på produktion av varor och tjänster. Chávez har emellertid snabbt försämrat situationen genom att införa valutakontroll, ett detaljregelverk för företag samt priskontroll på livsmedel, vilket lett till svag lönsamhet för livsmedelsproduktion i jordbrukslandet Venezuela. Till och med kött importeras till ett land med vidsträckta slätter som förknippas med stora boskapshjordar. Bristen på varor och framför allt livsmedel har gjort att det uppkommit en svart marknad. När det gäller statens hanterande av pengar har korruptionen ökat under hans tio år vid makten, och utlandsskulden har mer än fördubblats fastän oljepriset legat högt. Nationalräkenskaperna är svårgenomträngliga men oppositionen menar att inflationen under Chávez närmat sig 300 procent.

Krauze understryker att Chávez har lagt allt i Venezuela under sig och att han till och med använder historien, språket och religionen. Hans användning av historien och språket kan kallas nyskapande i Venezuela liksom hans vana att vara allestädes närvarande i venezolanernas liv. De här dragen har dock en förlaga, nämligen Castro, en ledare som Chávez sedan 90-talet regelbundet har rådgjort med.

Som den historiker han är, intresserar sig Krauze speciellt för hur Chávez använder historien för att legitimera sitt agerande. Det tydligaste exemplet är Chávez hjältedyrkan av Bolívar, en av de viktigaste ledarna för Latinamerikas befrielse från Spanien under de första decennierna av 1800-talet. Från Bolívar, ett starkt ”varumärke” i Venezuela, har han lånat namnet, prestigen och tanken på ökad enighet mellan olika latinamerikanska länder. En av Bolívars huvudidéer var frihet, vilket inte är något tema hos Chávez som istället hyllar socialismen. Chávez väljer alltså de drag som passar honom hos en annan person eller en historisk situation och tillskriver personen de egenskaper han själv önskar framhålla. Chávez håller också på att skapa ett heroiskt förflutet åt sig själv genom att framställa sina egna förfäder som delaktiga i Bolívars hjältesaga, vilket skulle göra Chávez själv till Bolívars arvtagare. Fackhistoriker håller sig ifrån Chávez, men delar av allmänheten accepterar Chávez version. Krauze menar att Kuba hittills innehaft det latinamerikanska rekordet i att förvrida historien men att Venezuela nu håller på att gå om Kuba.

Chávez språk utmärks av att han inte argumenterar eller diskuterar med sina meningsmotståndare utan behandlar dem som fiender och använder ett hatiskt och krigiskt språkbruk, ytterligare en likhet med Castro. Chávez sår misstro mot venezolaner med europeiskt ursprung, mot personer med utbildning och mot företagare. En psykologisk förklaring till Chávez aggressivitet mot meningsmotståndare kan vara att han liksom Castro uppenbarligen sätter likhetstecken mellan sig själv och landet. Den som kritiserar Chávez sägs vara fiende till Venezuela. För ett sådant beteende finns det också andra föregångare i Latinamerika som Perón i Argentina. Oppositionen menar att allt detta skapat en djup splittring i Venezuela, ett land som så sent som på 60-talet var ett av Latinamerikas bäst fungerande länder. Istället för att vara invandringsland har Venezuela under Chávez blivit ett land man lämnar. Till utvandringen bidrar också frånvaron av personlig säkerhet i ett land med 15000 mord per år.

Jorge Quiroga, president i Bolivia 2001–2002, själv offer för Chávez agerande, varnar i intervjun med Krauze för att underskatta Chávez omstörtande verksamhet i Latinamerika. Chávez har ingripit i Ecuador, Nicaragua, Paraguay och mycket tydligt i Bolivia. Han söker ofta allians med någon som han identifierar som rebellisk och förklarar att denne representerar revolutionen. Chávez finansierar sedan stora delar av sin skyddslings verksamhet, som organisation av strejker och andra påtryckningar för att tvinga den demokratiskt valda statsledningen att avgå. När det gäller Colombia har Chávez hjälpt till att finansiera gerillarörelsen Farc som bekämpar den lagligt valda regeringen.

När det gäller att understryka narkotikahandelns inverkan på det offentliga livet i Colombia och Mexiko använder man inte sällan förstavelsen narko- . Quiroga menar att man på samma sätt som man kan använda förstavelsen petro- för att hänvisa till Chávez användning av oljeinkomsterna för att utvidga och befästa sitt inflytande i Latinamerika. Vissa länder är starkt beroende av Venezuelas oljepengar och detta gäller i första hand Kuba. Venezuelas oljeleveranser till Kuba har varit den viktigaste anledningen till att Castroregimen överlevt efter Sovjetunionens upplösning. Som betalning sänder Kuba bland annat kubansk medicinsk personal till Venezuela, men det finns också kubaner på många andra platser i det venezolanska samhället. Oppositionen menar att kubanerna nu dominerar hela säkerhetstjänsten och militärledningen samt påverkar utrikespolitiken.

Också Honduras är beroende av Venezuela och i ökande mån även El Salvador. Andra länder, som Argentina, är uppbundna av lån från Venezuela. Åter andra länder undviker att stöta sig med Chávez, eftersom de inte kan bortse från möjligheten att de kan behöva be om venezolansk hjälp till sin energiförsörjning. Detta gäller länder som Peru, Chile, Brasilien och Mexiko.

Ett viktigt inslag i förklaringen till Chávez förmåga att trollbinda en del av venezolanerna är hans retorik, menar Krauze. Chávez presenterar sig som revolutionär, inte som frihetskämpe eller som demokrat. Han väljer, kombinerar och skapar nya associationer på ett sätt som gör att man kan säga att han skapar ett nytt språk. Allt som venezolanerna kan tycka vara gott ska förknippas med den ”bolivarianska revolutionen”, inte bara Bolívar utan också begrepp som kärlek och generositet och till och med Kristus. Genom att säga att Kristus skulle ha varit socialist om han levat nu ”överför” Chávez religionens prestige till sitt eget politiska projekt. Även den prestige som Kuba har hos många latinamerikaner håller Chávez på att länka från en åldrad Castro, som han framställer som sin far, till sig själv, sonen. Ytterligare en latinamerikansk kulturell vana som han gjort sig till främste talesman för är antiamerikanismen. Han missar inget tillfälle att skymfa ”imperiet” – hans benämning på USA.

Det är inte bara den venezolanska oppositionen som protesterar mot Chávez. En rad internationella organisationer har nu kommit ut med rapporter om tillståndet i Venezuela. I september 2008 påpekade International Transparency att Venezuela låg på plats 158 av 180 i världen när det gäller frihet från korruption och att i Latinamerika låg bara ett enda land sämre till än Venezuela, nämligen Haiti. Human Rights Watch rapporterade också 2008 att Chávez tio år vid makten varit negativa för de mänskliga rättigheterna i Venezuela. Omedelbart efter det att rapporten publicerats utvisades den ansvarige vid organisationens kontor i Venezuela.

Skymtar ingen ljusning? Vissa venezolanska intellektuella tycker sig se att förändringar är på gång. Kuba har blivit allt mindre populärt i Venezuela, Bolívars namn håller på att bli utnött, och militären förlorar prestige av att förknippas med Chávez. Det som skulle kunna punktera Chávez är om Kuba efter Castro skulle välja den kinesiska vägen att satsa på företagande. Då blir det svårt för Chávez att påstå att det skulle finnas någon speciell bolivariansk ideologi. Kanske, kanske, drömmer de mest optimistiska av de intellektuella Krauze talat med, kanske skulle Venezuela efter Chávez kunna starta om sin demokrati, befriat från alla de myter som Chávez byggt sin makt på och vars tomhet är alltmer uppenbar.

Verkar det bli så? Efter det att Krauzes bok kom ut har nya regionalval hållits i Venezuela. Oppositionen vann i de stora städerna men chavisterna dominerar mindre städer och landsbygden. Det är ännu ovisst hur berättelsen om Chávez kommer att sluta.

Inger Enkvist (SvD, Estocolmo, Suecia, 27.Ene.09)